Skriver det här inlägget för min egen skull. För mig känns det skönt att skriva av mig, att sätta ord på händelser och känslor som jag upplever och som påverkar mig starkt.

Under en månads tid har vi levt i en känslomässig berg-och dalbana, pendlat mellan små strålar av hopp till total förtvivlan. Vi har levt med tankar och känslor av ovisshet som har påverkat oss och satt avtryck i våra hjärtan.

Runt den 21 februari upptäckte vi att Bossman drack mera, kissade mera och oftare. Han åt med god aptit men kunde någon gång, ffa i samband med bilåkande, kräkas. Inget som vi upplevde som alarmerande. Sedan skedde allt successivt, han började rata morgonmålet (åt fortfarande 3ggr/dag), drack mera, kissade massor……..Magkänslan var att ”något är inte som det ska vara”. Vi rannsakade oss själva, har han fått i sig något, i så fall vad?
Den 27 februari var vi oroliga och sökte Valla Djursjukhus. De klämde och kände, kollade urinen och hittade ingen förklaring. Efter tjatande från min sida togs ett stort blodstatus som visade förhöjda levervärden. Ingen alarmerande men strax ovanför referensvärdena. Var fortfarande inne på att han stoppat i sig något ”otillåtet”.
Vi fick tid till den 5 mars för uppföljning. Status för Bossman var ungefär densamma men kräkningstillfällena hade ökat. Vid återbesöket togs bl.a. urinprov som visade att Bossman hade svårt att koncentrera urinen och de skickade urinen på odling. Vid kontroll av levervärdena hade dessa stigit markant, tredubblats! Jag som i min stilla tanke kände att nu, nu är det bara en koll som vi är på och intalade mig att allt är prima med vår lille Glädjespridare fick en smärre chock när de ville gå vidare med en utredning.
Vi fick tid till tisdagen den 10 mars men var tvungna att akut uppsöka dem den 9 mars då vi upplevde att Bossmans allmäntillstånd var sämre. Nu tog man en slätröntgen av buken som inte uppvisade några tecken på stopp eller främmande föremål. Bossman var nu slö, trött och fullkomligt ”likgiltig” för all behandling, nålar osv. Tårarna rann………….Veterinären tog, tack för det, beslutet för oss att lägga in honom för fortsatt utredning och inte vänta till morgondagen. Under ett dygn tog de prover, gallsyrebelastning, ultraljud mm.

Vid 17-tiden den 10 mars ringde veterinären och berättade att Bossman hade något förminskad lever, kärlen var förtjockade, fri vätska i buken och en ngt förstorad njure…………..resten hörde jag inte, jag var helt förtvivlad, skakig mm. Hörde att det fanns en stark misstanke om Porta Cava Shunt och då brast allt. Jag blev helt stum, chockad mm. Visste absolut inte vad det var men av vad hon berättade om levern, vätskan i buken osv förstod jag ju att det var allvarligt! Ville bara åka till Bossman, krama honom, kväva honom med min kärlek. Hur jag och Björn tog oss igenom kvällen och natten har jag ingen aning om………….Maktlösheten var enorm och vi kände och fattade innebörden av ordet.
Dagen därpå ringde veterinären och sa att vi kunde hämta Bossman. Med skakiga ben, darrande kropp fick vi besked som vi absolut inte ville höra! Björn hade några frågor men jag bara låg på golvet med Bossman, hörde dem inte men förstod att värdena som hade tagits var skyhöga, bl.a. gallsyrebelastning och att en remiss skulle skickas till Strömsholm för fortsatt utredning och diagnos. Vi fick med oss foder anpassat efter höga levervärden osv.

Efter någon dag ratade han torrfodret men åt färskfodret med aptit. Drack och kissade lika mycket som tidigare. Fick behålla maten utan att kräkas upp den.

Bossman fick tid till Strömsholm den 18 och 19 mars. Planeringen var att Bossman den 18 skulle genomgå provtagning, ultraljud mm den 18:e och att datatomografi/magnetkameraundersökning skulle ske den 19:e.

Vi upplevde dagarna som i ett töcken, tid och rum försvann och de hade ingen som helst betydelse eller innehåll. Vi hämtade kraft, ork och energi från nära och kära för att orka ta oss igenom dessa dagar. Björn och jag pratade mycket, grät tillsammans……….. ”Tårar är ord från hjärtat som inte munnen orkar säga”. Så många frågor men så få svar. Ovissheten är tärande. Vi försökte verkligen tänka positiva tankar men åkte ofta ner i de mörka negativa tankarna. Kort sagt, vi upplevde en riktig sorgeprocess.

Den 18 mars åkte vi till Strömsholm och träffade en fantastisk, empatisk och förtroendeingivande veterinär, Andre Rowe. Han upplyste oss om Bossmans status, hur hundar med  Porta Cava Shunt brukar uppträda och hur deras värden brukar se ut. Allt stämde inte in på Bossman men fortfarande tydde allt på detta. Hopp till förtvivlan. Björn och jag fick vara med Bossman hela dagen vid undersökningarna och det kändes skönt att inte lämna ifrån oss honom utan kunna få känna och uppleva hans närhet, hans slickar och kärlek till oss.

Det blev en lång, lång dag i Strömsholm. Vi promenerade med Bossman i den värmande vårsolen, åt och fikade på en uteservering där Bossman kunde studera fåglar, titta på hästar ……. Vid 16-tiden träffade vi veterinären igen och han upplyste oss om Bossmans svar från ultraljudet och blod/urinproverna. Av ultraljudet gick det inte att ställa diagnosen Porta Cava Shunt eftersom de inte såg någon shunt utanför levern. För att säkerställa en diagnos bör man gå vidare med datatomografi med kontrast så att man kan följa Bossmans blodkärl/cirkulation. Björn och jag var rörande överens om att vi ville få en diagnos och utifrån den fatta beslut om vad som kan göras och inte kan göras för Bossman. Vi fick svar av veterinären på många av våra frågor. Främst att Bossmans lilla kropp kämpar med att rena blodet från slaggprodukter i levern. Att levern har tagit ”stryk” och att det påverkar hans inre organ , allt från matintag till att ta hand om födans innehåll på bästa sätt.  Bossman fick stanna kvar på Strömsholm över natten, väl omhändertagen av kunnig och medkännande personal. Han överöste dem med sin kärlek!

Bilresan hem var förstås lång. Vi pratade igenom våra känslor och hur vi på bästa sätt kan besluta oss för vad som är bäst för Bossman. Ett beslut som vi, utan att skuldbelägga oss i framtiden, kan leva med. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad vi gick igenom under resan hem och som vi pratat om tidigare men känslan och orden finns kvar i minnet utan att jag sätter pränt på dem.

Den 19 mars var Björn och jag åter på plats i Strömsholm. Väntade, väntade, väntade…….Idag kändes det som om ord var överflödiga mellan Björn och mig. Det blev en tyst väntan. Även vid 16-tiden (den här dagen) kom veterinär Andre Rowe till oss och informerade om dagens undersökningar.

Det visade sig att Bossman INTE har shunt/shuntar i levern utan har en kärl- missbildning strax före levern som heter: HAVM ( Hepatisk arteriovenös malformation). Vilket i princip innebär en missbildning av artär som skall tillföra levern näring och en ven som skall renas av levern träffar varandra och bildar ett gemensamt kärl…………kort uttryckt. Symtomen blir ungefär desamma som vid en shunt inne i levern. Missbildningen går inte att operera, ett fåtal fall är gjorda men inte uppvisad någon bra prognos. Missbildningen är väldigt ovanlig och sällsynt.

Kan även här skriva hur mycket som helst om vad som gjorts på Strömsholm men de finns väl bevarade i minnet. Bl.a har det tagits över 5000 bilder på Bossmans kärl, de fingranskas av 3 veterinärer och konsulter i England. Han är numera känd över rikets gränser :-)!

Alternativet, som vi har valt, är att underlätta för Bossmans blodcirkulation, att via medicin (Lactulos, Omeprazol och Flagyl) hjälpa tarmen att rensa på slagprodukter och med foder anpassat efter för höga levervärden se till att Bossmans kropp och lever får arbeta så lite som möjligt med att rena blodet. Han har idag vissa ”skador” på mage/tarm/lever etc men veterinären tror att de flesta kommer att återbildas även om tex levern aldrig blir fullt frisk.

Vi kommer att ge oss själva och framför allt Bossman en chans till ett fullvärdigt och kvalitetsrikt liv MEN allt kan ju hända………………och då återstår endast ett alternativ. Nu blickar vi försiktigt och ödmjukt framåt, tar en dag i taget……….

Vi kommer att leva precis så som vi vill med Bossman, vara observant på vissa tecken såklart, men vi skall göra allt som vi kan. Vi är tillbaka i livet och känslorna, som vi i Bossmans närhet känner, går inte att beskriva med ord! En pyrande känsla av hopp, glädje, framtid tillsammans har infunnit sig.

Tillfällig kullerbytta i LIVET!

DSC_0062

Sist men inte minst vill vi tacka alla underbara människor som har stöttat oss, under den här turbulenta tiden, med att skicka energi, tankar och kärlek. Ni har varit ovärderliga och vår tacksamhet finner inga gränser.

Ingela har, med varm hand, tagit hand om Wiktor under Strömsholmstiden. Han har fått uppleva ett mycket aktivt liv i en stor flock. Varit med Ingela i 24 timmar om dygnet, varit med på kurser, fikat i vårsolen och blivit ”försvarad” av sonen Sam.

Igår återförenades Wiktor och Bossman. Glädjen över att träffa varandra igen var hjärtskärande varm.

DSC_0036

Carpe Diem!

 

 

 

Annonser